Flykten

Jag såg min chans en mörk decembermorgon. Jag hade tålmodigt väntat
från min plats högt uppe i granen, och när både människa och katter
sov djupt klättrade jag försiktigt ner för granen, noggrann att inte
slå emot röda kulor eller stjärnor som kunde störa nattsömnen. Vidare
smög jag försiktigt ner på golvet, noggrant lyssnandes efter ljud, men
fortfarande sov alla. Fortsatt smygandes tyst, tyst under soffan, där
den äldre katten sov, och vidare mot hallen. Tysta steg över mattan,
och WAM! Två tassar hårt i ryggen, ett hårt fall ned i mattan. Det var
över. Katten hade som vanligt haft full koll på läget, och bara
inväntat rätt ögonblick. Han följde upp med en förnedrande tvättning
av skägget också, han lekte med andra ord bara med mig. Sedan vaktade
han mig tills människan vaknade, hittade mig utslagen på mattan, och
återförde mig till mitt gröna fängelse. Nästa gång, nästa gång...